De polisövergrepp i Minneapolis som resulterade i George Floyds död har än en gång placerat relationerna mellan svarta och vita amerikaner på agendan, ett dilemma som med stor sannolikhet kommer att spela en central roll i höstens presidentval, skriver Dag Blanck, professor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet.

Spelplanen för det amerikanska presidentvalet har ritats om under våren. När de första primärvalen ägde rum i februari fanns ett tjugotal utmanare till president Trump bland demokraterna, och vi talade mycket om Bernie Sanders, Elizabeth Warren, Pete Buttigieg och Amy Klobuchar. President Trump hade samlat en stor kampanjkassa, och gynnades av en stark ekonomi och det faktum att han var sittande president.

Idag har över 110.000 amerikaner dött i coronapandemin och den amerikanska ekonomin har störtdykt till en arbetslöshet på drygt 13 procent. Som om inte det var nog, har den eviga frågan om relationerna mellan svarta och vita amerikaner kommit i blixtbelysning efter George Floyds död för polisens hand den 25 maj i Minneapolis. De omfattande protesterna och presidentens reaktioner har ånyo fört upp denna så centrala amerikanska fråga på agendan.

Relationerna mellan de två grupperna har alltid utgjort ett centralt problem i USA och beskrevs av Gunnar Myrdal i en mycket inflytelserik bok från 1944 som ”ett amerikanskt dilemma”. I den berömda och så centrala självständighetsförklaringen från 1776 proklamerar man att ”alla människor är skapta lika”, samtidigt som många av de amerikanska revolutionärerna, inklusive självständighetsförklaringens författare Thomas Jefferson, själva ägde slavar. Vita huset, en av de mest kända symbolerna för USA, byggdes av slavar.

Kan det amerikanska dilemmat lösas? Kommer eller ens kan situationen för de svarta amerikanerna att förbättras?  Det finns två sätt att se på den frågan, en ljus och en mörk. Gunnar Myrdal beskrev i detalj den diskriminering och rasism som den svarta befolkningen levde med i USA. Trots denna mörka bild, var Myrdal försiktigt optimistisk när det gällde framtiden. Hans dilemma handlade om relationerna mellan de amerikanska idealen och den sociala verkligheten. När skillnaderna mellan ideal och verklighet blev för stora, menade Myrdal, skulle den inneboende spänningen i dilemmat betyda att det måste lösas upp, och då skulle de amerikanska idealen vinna.

På valnatten 2008 då Barack Obama stod som segrare i presidentvalet menade många att en avgörande vändpunkt hade passerats. Det framstod länge som otänkbart att en svart man skulle kunna bli president i USA, och bilderna från firandet i Grant Park i Chicago med Jesse Jackson och Oprah Winfrey med tårar rinnande längs kinderna blev snabbt symboliska.  Betydde Obamas seger att USA hade gått in i en ny fas där rasfrågan spelade mindre roll? Befann sig landet i vad vissa forskare kallade en ”post-rasial” fas? 

Obama själv, i ett av sina bästa tal vid 50-årsminnet av medborgarrättsmarschen i Selma, Alabama i mars 2015, betonar att även om många problem kvarstår, har också stora framsteg gjorts. Han menar att situationen för de svarta amerikanerna har förbättrats och kan fortsätta att göra så, och gör denna kamp till en viktig del av den amerikanska historien och vad det innebär att vara amerikan.

Ett och ett halvt år efter talet i Selma vann Donald Trump presidentvalet och blev Barack Obamas efterträdare. Trump har en mycket mörkare syn på invandring och minoriteter och hans stöd är starkt koncentrerat till den vita befolkningen. Han har många gånger, även innan han blev politiker, varit inblandad i kontroverser med rasmässiga övertoner. Han byggde också mycket av sin kandidatur på att ifrågasätta Obamas legitimitet som president genom att hävda att denne var född i Afrika istället för USA, något som var uppenbart falskt. De ekonomiska och sociala skillnaderna mellan de svarta och vita amerikanerna är också betydande. Inkomster bland de svarta är ungefär 60 procent av de vitas och arbetslösheten ofta dubbelt så stor bland svarta som bland vita.

De som har en mer pessimistisk syn menar att rasismen i USA är strukturell, närmast inbyggd i det amerikanska samhället. Att möjligheterna till förändringar är små och att det ”post-rasiala” samhället ligger långt borta. Polisövergreppen i Minneapolis i förra veckan, som påminner om många liknande händelser under de senaste åren, och de fortsatta ekonomiska och sociala klyftorna i USA ger onekligen stöd åt den mörkare synen på rasrelationerna i USA. Å andra sidan visar de våldsamma motreaktionerna bland både svarta och vita på en viktig motkraft i det amerikanska samhället och att de amerikanska idealen fortfarande spelar en viktig roll. Det amerikanska dilemmat är långtifrån löst, och vi kan vänta oss att relationerna mellan svarta och vita amerikaner kommer att spela en stor roll i höstens val.

Dag Blanck
Professor i nordamerikastudier
Uppsala universitet
 

Mer information

• Forskarprofilen: Dag Blanck
• Bloggen Amerikaanalys
• Podden Amerikaanalys