Heléne Lööw, docent i historia, från Uppsala universitet kommer snart med sin fjärde bok om nazismens historia i Sverige. Den svenska nazismen har varit viktig inte bara i Sverige utan även utomlands, men det är en historia som till stor del inte har berättats tidigare. På ett föredrag i Gottsunda Centrum i Uppsala berättar hon om nazismens framväxt i Sverige.

– På 30-talet skapas de motsättningar som sedan flammar upp på 90-talet. Vi ser gärna 30-talet som konfliktfritt men så var det inte, det var ett ständigt ställningskrig. Idag föreställer vi oss att den nazistiska rörelsen var liten och marginaliserad. Att den var obetydlig. Men i verkligheten hade Sverige en uppsjö partier som var antidemokratiska och antisemitiska. Väljarna hade många partier att välja mellan, säger Heléne Lööw.

Den nazistiska rörelsen är en miljö med starka motsättningar som bekämpar varandra. Det är en ideologisk grundkonflikt mellan de som väljer att driva partier och vill avskaffa demokratin genom att delta i demokratiska val och de som vill ta över genom väpnad konflikt.

Går under jorden

Efter andra världskriget försvinner de nazistiska partierna, de är inte längre politiskt gångbara. Från att ha varit partier antar de istället karaktären av sekteristiska miljöer från slutet av 50-talet och framåt. Men de fortsätter sin verksamhet, med bland annat möten och tidskrifter.

Sverige inför, till skillnad från många andra länder, varken något parti- eller organisationsförbud. Den svenska politiken grundar sig fortfarande till stor del på den parlamentariska utredning som regeringen tillsätter 1933 efter Hitlers makttillträde och mot bakgrund av ett ökat våld mellan olika grupperingar i Sverige. Utredningen Kommittén angående statsfientlig verksamhet konstaterar att så länge olika partier följer de parlamentariska spelreglerna är det inte aktuellt med rättsliga åtgärder. Organisationer som följer de parlamentariska spelreglerna ska bemötas med parlamentariska metoder.

– Ett förbud mot partier innebär förstås inte att åsikterna försvinner. Istället ökar risken att åsikten radikaliseras eller omvandlas. Med förbud och lagstiftning avvecklar man demokratin för att försvara den. Den yttersta striden måste vinnas med politisk debatt.

De nazistiska partierna i Sverige tvingas alltså under jorden, men inte på grund av våldet utan på grund av att deras åsikter är politiskt och socialt stigmatiserande. Men de fortsätter att hålla möten och producera tidskrifter. Något som ganska snart kommer att ge eko över världen.

– 1948 kommer en våg av antisemitism i Östeuropa som till stora delar får näring från Sverige på grund av vår mötes- och tidskriftsfrihet. Det riktas klagomål mot Sverige och en begäran om att distributionen av material ska stoppas. Det är det antisemitiska materialet som trycks i Sverige.

I mitten av 50-talet splittras miljön i den så kallade Malmörörelsen som väljer en parlamentarisk väg och World Union of Nationalsocialists som väljer en antidemokratisk väg. Malmörörelsen kommer att bilda grunden till de parlamentariska partier som sedan bildas runt om i Europa. De här partierna rider på kalla krigets kallaste fas, de blir antikommunister och samtidigt demokrater. Första partiet bildas i Italien, i Sverige bildas de partierna först på 80-talet, innan dess var det olika föreningar och think tanks som utgjorde den delen av rörelsen i Sverige.

Återuppstår som vit makt

Men vi lämnar de parlamentariska partierna som bildas på 50-talet och väljer att följa en annan del av rörelsen. Den delen behåller tron på olika människoraser och fokuserar på antisemitisk propaganda. I Storbritannien och USA växer det fram en vit makt-ideologi som så småningom överger de nationella ideologierna och skapar en global rörelse. De vill komma ifrån fraktionstänkandet. Fokus blir den vita rasen i ett globalt perspektiv

– Det blir en globaliserad miljö, men fortfarande sekteristisk. De är otroligt politiskt marginaliserade. De övervintrar. Men på 80-talet händer något i Europa.

– Jag upptäckte det när jag som ung doktorand åkte runt på 80-talet och intervjuade de aktiva från 30-talet. Hela tiden stötte jag på unga män i de här miljöerna, det visade sig att de äldre hade hittat sina efterträdare. Jag trodde att jag studerade en döende nazistisk rörelse men i själva verket bevittnade jag dess pånyttfödelse.

Från 80-talet och framåt spelar den vita makt-musiken en central roll för att mobilisera människor till den nazistiska rörelsen. Konserterna med stämningen av kamp skapar en bra rekryteringsbas. Men den svenska vit makt-musiken var också framgångsrik utomlands - precis som övrig musik från Sverige.

– De svenska banden inom vit makt-musik är storstjärnor internationellt.

Den här delen av rörelsen delas upp i två grenar. Den ena grenen får inspiration från vit makt-ideologi i USA med huvudbudskapet att bygga ett samhälle i samhället med egna affärer, skönlitteratur, tidningar, bostadsområden, skolor, läroböcker. I Europa är visionen inte möjlig att realisera fullt ut, men den realiseras i USA.

Den andra grenen står för väpnade konflikter. Deras ideologiska bas är tanken att samhället är en gigantisk konspiration, med en judisk världskonspiration i centrum. Allting tolkas alltså utifrån detta. Polis, media, myndigheter ses som kontrollerade av judar. Kampen ska drivas mot de som sålt ut samhället. De blir huvudfiende. Anhängare av den här grenen ser sig själva som en motståndsrörelse.

– Från mitten av 80-talet böljar det fram och tillbaka vilken gren som är starkast i Sverige. Det går i vågor som kan läsas av i medias rapportering.

Uppbyggnad i medieskugga

Efter 1999-2000 får de stor uppmärksamhet, med bland annat bilbomber och polismorden i Malexander. Sedan försvinner de ur blickfånget. Det betyder förstås inte att de försvinner men de drar sig tillbaka.

– Det som tidigare hade orsakat politisk debatt reducerades till notiser. Det upphörde att ha ett nyhetsvärde. Den politiska ribban för vad som är allvarligt höjdes.

Rörelsen drar sig tillbaka från storstäderna för att bygga upp sin organisation och verksamhet. Det är en medveten taktik för att undgå mediernas radar, medier som har blivit alltmer Stockholmsfixerade.

Den nazistiska rörelsen anammar tidigt nya tekniska möjligheter för att nå ut med sitt budskap och nå likasinnade. De startar närradio tidigt och utnyttjar internet och e-post så fort möjligheten finns. Tekniken öppnar stora möjligheter att rekrytera medlemmar och få ett stort konsumtionsled för olika budskapsprodukter. Konsumtionsledet tillför pengar till rörelsen och legitimerar den. Tidigare var de hänvisade till flygblad och tillfällen att dela ut och sätta upp bladen. Nu driver de nätbaserade kampanjer.

– Tidigare behövde intresserade få tag på ett flygblad för att få kontakt. Nu är informationen bara ett par knapptryckningar bort.

Idag två partier

Inom den del av nazistiska rörelsen vi har följt och som behöll tron på skilda människoraser och fokuserade på antisemitisk propaganda finns det idag huvudsakligen två partier i Sverige: Svenskarnas parti och Svensk motståndsrörelse.

Svenskarnas parti är inspirerade av fascister och distanserar sig från den vita makt-ideologin från USA. Svensk motståndsrörelse är inspirerade av nationalsocialister och vill hitta tillbaka till den ursprungliga tanken om ett Stornorden.

Det finns förstås en konflikt mellan de två partierna om dominansen. Svenskarnas parti har alltid ställt upp i val, medan Svensk motståndsrörelse har varit en militant gatuaktionsgrupp. Men inför valet 2014 drog sig Svensk motståndsrörelse in i storstäderna och fick åter medias bevakning.

– Svensk motståndsrörelse överraskade alla när de kuppade in sig via tomma listor för Sverigedemokraterna i valet 2014. Svensk motståndsrörelse har skapat ett parlamentariskt parti men har inte blivit parlamentariskt.

 

Bakgrundsfakta

Heléne Lööw är docent i historia och biträdande föreståndare för Centrum för polisforskning vid Uppsala universitet. Hon är Sveriges främsta expert på extremhögerns historia och hennes senaste bok, Den svenska nazismens rötter, 2000-2015, släpps i maj.

Föredragen i Gottsunda centrum arrangerades för andra året av Uppsala universitet. Arrangerande institutioner är Centrum för polisforskning, Hugo Valentin-centrum och Institutet för bostads- och urbanforskning, i samarbete med Uppsala Fastighets AB.

Anders Berndt