Pestens 1710 var också ett svårt år

”Som historiker är det vår uppgift att ta ett steg tillbaka och ge perspektiv på den tillvaro som är nu. För den som tittar bakåt är det inte svårt att hitta andra svåra år. I svensk historia var 1710 otvivelaktigt ett sådant”, skriver Jonas Lindström, forskare vid historiska institutionen i en krönika.

2020 var inget bra år. Vår tids annalister på Wikipedia sammanfattar året som ”a highly disruptive year […] heavily defined by the COVID-19 pandemic”, vilket orsakat “global social and economic disruption, mass cancellations and postponements of events, worldwide lockdowns and subsequent protests, and the largest economic recession since the Great Depression of the 1930s.” 

Räkneverket på Johns Hopkins hemsida är i skrivande stund uppe i över 111 miljoner smittade och 2,5 miljoner döda i covid-19 världen över. Världsbanken uppger att efter decennier av minskning har antalet människor som lever i extrem fattigdom ökat det senaste året med minst 88 miljoner på grund av pandemin. För att minska smittspridningen har ständigt nya restriktioner införts i vardagen. Resandet, utbildningen, handeln, umgänget – allt har blivit lidande.

Som om det inte vore nog citerar Wikipedia Geospatial World som utsett 2020 till “the worst year in terms of climate change”. En färsk rapport från SMHI visar att årsmedeltemperaturen i Sverige är den varmaste sedan mätningarna inleddes på 1860-talet.

Som historiker är det vår uppgift att ta ett steg tillbaka och ge perspektiv på den tillvaro som är nu. Inte för att relativisera – att någon någon gång haft det värre är sällan en vidare tröst. Men det finns ett värde i insikten att mänskligheten har stått för liknande svårigheter förut och att de, på något sätt, tagit sig genom dem. Och det finns ett värde i själva igenkännandet, även i samhällen som kan tyckas avlägsna vårt eget.

För den som tittar bakåt är det inte svårt att hitta andra svåra år. I svensk historia var 1710 otvivelaktigt ett sådant. Det som senare skulle komma att kallas Stora nordiska kriget hade då pågått i ett decennium. Året innan hade skörden varit katastrofal. Och hösten 1710 kom den kanske mest fruktade sjukdomen av alla, pesten, till landet. En del av det som detta förde med sig har lämnat spår i de suppliker, brev, till länsstyrelsen i Örebro län som forskningsprojektet Gender and Work låtit digitalisera i samarbete med Riksarkivet.

Pesten var något annat än coronaviruset, men man slås av det till synes eviga i konflikten mellan å ena sidan viljan att hindra smittspridningen och å andra sidan människors möjligheter att försörja sig. Balansen däremellan var lika svår då som nu. I ett brev från januari 1711 beklagade sig ett antal representanter för Grythyttans bergslag över de vägspärrar som satts upp ”till förekommandet, så mycket som mänskligt är, av den gångbara och farliga farsoten”, som det hade formulerats i kungörelsen.

För att hindra resande som kunde bära på smittan hade bommar och vakter satts ut mellan Grythyttan och Filipstad. Bergsmännen hade därmed stängts ute från den marknad i Filipstad där de brukade sälja sitt tackjärn och köpa behövligt spannmål. 1710 års skörd hade visserligen varit rikligare, men i Bergslagen var det fortfarande brist. Konsekvenserna av den inställda handeln skulle bli förödande, menade bergsmännen. Området skulle ”ofelbart bli ruinerat”. Några skatter skulle de inte kunna betala – det var trots allt till konungens befallningshavande de skrev – och bergsmännen fruktade att de skulle bli ”omsider emot vår vilja, nödgade våra torp och hemvister övergiva”. Oron känns igen från företagens ord om uppsägningar och konkurser till följd av coronarestriktionerna.

Reserestriktioner är således inte heller något nytt. Den som önskade resa runt i riket under peståren 1710–1711 behövde bära med sig ett sundhetspass som intygade att personen inte var smittad. Myndigheterna misstänkte, som så ofta, att det fuskades med passen, varför de skulle kontrolleras noga. En av dem som var satta att utföra dessa kontroller var Erik Molander vid Rås krog, på gränsen mellan Örebro och Östergötlands län.

I ett annat brev till landshövdingen från 1711 begärde Molander ersättning för de 30 veckor då han, ”natt som dag”, bevakat länsgränsen. Att kontrollerna inte alltid varit populära framgår av Molanders klagan över att han ”av de resande, enär jag deras erhållna pass ville se, hårda ord och hotelser lida måst”. Att inskränkningar i människors rörelsefrihet mött motstånd och frustration finns det många exempel på.

Klimatförändringarna då? Även här kan den som söker sig bakåt hitta paralleller. Till exempel noterade landshövdingen i Gender and Works nuvarande undersökningsområde Västmanland år 1828 de allt mildare vintrarna: ”Det är nämligen en besannad observation, att vintrarna de senare åren varit blidare än förr.” Tidigare, hävdade landshövdingen, hade snön legat kvar ända från december eller till och med november till april, men ”nu mera äro bar-vintrar icke sällsynte”. Landshövdingen satte detta i samband med den omfattande skogsavverkningen, bland annat å grund av brukens stora behov av kol.

Men kanske är det ändå något nytt som hänt. 2020 tycks vara det år då den totala massan av allt människotillverkat material överstiger den totala biomassan på jorden. Den totala mängden plast väger till exempel dubbelt så mycket som alla jordens och havens djur. Det är en uppgift som skrämmer, eftersom den visar vilken enorm effekt människan har på vår planet. Men just därför visar den också på något annat: människans förmåga och den kraft som finns i hennes arbete. Genom arbete förändrar vi världen. Genom arbete stoppar vi också sjukdomar. Det kan vara ett otacksamt arbete och vissa åtgärder kommer ofrånkomligen att krocka med andra värden. Det är inte konstigt att myndigheterna verkar vackla. Det är helt enkelt svårt. Men vi har gjort det förr.

Jonas Lindström, forskare vid historiska institutionen vid Uppsala universitet