Hon kartlägger historiens människor genom deras ben

FORSKARPROFILEN

9 maj 2022

Sabine Sten håller upp ett kokranium

Sabine Sten med en koskalle. Hon disputerade på tänder för att undersöka slaktåldern hos nötkreatur under medeltiden.

Hur lär man bäst känna en människa eller ett djur som varit dött i kanske flera hundra år? Frågar du Sabine Sten, professor i osteoarkeologi, skulle hon svara: studera skelettet. Det kan nämligen avslöja alltifrån individens ålder, kroppslängd, dna, livsstil, sjukdomar, kost till var hen tillbringade sina sista år i livet.

– Här kan man se på benen i fingrarna: ser du att de har liksom längsgående markerade benkanter? Det visar att den här individen har arbetat mycket med sina händer, säger Sabine Sten och pekar mot ett fingerben på ett kraftigt byggt vikingatida skelett som ligger upplagt på ett arbetsbord i det Osteologiska laboratoriet på Campus Gotland. Mannen – för det är en man – var lång och måste ha haft muskulösa ben. Några synbara skador, gamla frakturer eller tecken på att hans skulle ha lidit av till exempel benhinneinflammation finns inte, men däremot visar ryggraden tydliga tecken på artros. Vid sin död var han i 35-45-årsåldern.

Ryggkotor
Ryggkotor från en vikingatida man visar tecken på artros. Foto: Daniel Olsson

Före 1975, när Sabine Sten inledde sin karriär som osteolog, var det ungefär så här mycket information som gick att få fram ur ett skelett, men hennes forskningsområde har upplevt en enorm utveckling sedan dess. Numera används även teknisk utrustning från specialistsjukvården, som datortomografi, och analysmetoder från naturvetenskapen, däribland gensekvensering.

En av de idag viktigaste metoderna för att få fram information om hur en människa levt är isotopanalyser. Det går i korthet ut på att jämföra förhållandet mellan olika varianter av grundämnen i skelettet. Eftersom sammansättningen skiftar mellan olika platser och födoämnen kan isotoperna avslöja om en person dog på samma plats som han eller hon föddes, om individen åt mest vegetabilier, kött eller fisk. Det går även att se om köttet kom från växt- eller köttätare och om fisken hämtats från hav eller insjöar.

I ett nytt forskningsprojekt planerar nu Sabine Sten att göra utgrävningar på Gotska Sandön för att ta reda på vilka människor som bott och levt här genom tiderna. Det utsatta läget mitt i Östersjön där vind och vågor ständigt om ön hotar de arkeologiska skatter som finns i marken.

– Ön rör på sig lite. Det märks på vissa gravhögar på hög nivå där sanden flyttar sig. Gravar kommer närmare strandlinjen och gravar har försvunnit, förklarar Sabine Sten.

Så det är en kamp mot tiden för att hitta och dokumentera de skelettdelar som förs upp till markytan av erosionen.

När en människas kvarlevor analyseras kopplas forskare inom flera olika discipliner in. Ett omtalat exempel på det var när Sabine Sten 2014 ansvarade för öppnandet av Erik den heliges relikskrin i Uppsala domkyrka. Den svenske kungen stupade i strid 1160 och forskarna var bland annat nyfikna på att se om det gick att finna belägg för det som berättas om honom i Erikslegenden som skrevs ett sekel efter hans död. Som namnet antyder är det en helgonlegend och kungen framställs som en god kristen.

– Vi analyserade benen i två dagar. Första dagen gjorde vi en grundundersökning där vi konstaterade kön, ålder, kroppslängd och om det fanns skador. Vi tog även prov för dna. Andra dagen fick vi hjälp av Akademiska sjukhuset med datortomografi och osteoporos-undersökning för att se om han var benskör. Isotopanalyserna visade att han levt mycket på insjöfisk. Han hade väldigt lite skador, men hade en skada i pannan som var fint läkt. Jämfört med dagens män i 40-årsåldern hade han ett bra skelett. Han hade rört sig mycket och belastat skelettet, berättar Sabine Sten.

Åtminstone delvis tycks alltså helgonlegenden stämma med verkligenheten. Eftersom fisk var fritt fram att äta under fastan kan Erik den heliges fiskrika kost förklaras av att han underkastade sig kyrkans fasteregler och han därmed var att betrakta som en god kristen. Skadorna på halskotan visar att han troligen också dog genom halshuggning, precis som det berättas i legenden.

Det här var inte den första svenske kung Sabine Sten intresserat sig för i sin forskning. Hon deltog också i sökandet efter Magnus Ladulås i Riddarholmskyrkan. Han dog 1290 och begravdes då i kyrkan. Men när hans tumba, det vill säga gravmonument, öppnades 2011 visade det sig att han inte låg där. Även den intilliggande tumban där kung Karl Knutsson vilar, undersöktes.

– Dateringen tyder på att det är Karl Knutsson Bonde som ligger där, säger Sabine Sten.”

Sabine Sten med underkäke
Analyser av tänderna kan berätta om en person
dog på samma ställe som hen föddes. 
Foto: Daniel Olsson

Att forskningsresultat vänder upp och ned på föreställningsvärldar är något hon varit med om förr, inte minst när hon studerat djurben.

– Vi analyserade dna från igelkottar för att ta reda på varifrån igelkottarna på Gotland kommer. De fanns inte här från början utan har förts hit över sjön av människor under stenåldern. Dna visade att de härrör från västra Sverige vilket visar på tidig kontakt med svenska fastlandet, berättar Sabine Sten.

Fakta: Sabine Sten

Yrke: professor i osteoarkeologi vid institutionen för arkeologi och antik historia
Inspireras av: Den gotländska miljön, att jobba med tidigare människor och djur.
Gör mig glad: att få analysera flera välbevarade skelettmaterial och kunna jämföra dem.
Gör mig arg: När det administrativa tar tid.
Hemlig talang: Att jag kan nätverka och få människor engagerade. Att fiska och baka idbullar.
Familj: Man, två barn och fyra barnbarn.
Hade jag inte blivit osteolog: drömde om att bli bonde efter 9:e klass.

Nyheter - Historisk filosofiska fakulteten