Ny avhandling i arkeologi beskriver utvecklingen på Ajvide

17 maj 2022

Lämningarna kommer från den gropkeramiska kulturen (3100-2200 f.kr). Första svarta ytan inringad av stolphål.

Foto/bild: Inger Österholm

I en ny avhandling behandlar arkeologen och osteologen Alexander Sjöstrand vid Uppsala universitet utvecklingen av boplatsen och gravfältet Ajvide på Gotlands sydvästra kust. Lämningarna kommer från den gropkeramiska kulturen (3100-2200 f.kr). Avhandlingen beskriver hur Ajvide genomgick en stor förändring från jaktstation till gravplats, vilket pekar på att gropkeramiska lokaler kan vara långt mer komplexa än de ofta ger sken av.

Den gropkeramiska kulturen förekom i stora delar av södra Skandinavien, Öland, Gotland och Åland kan bäst beskrivas som kustlevande säljägare och fiskare. På Gotland har 21 platser som kan kopplas till gropkeramikerna hittills identifierats. Dessa är kända för sina omfattande arkeologiska och osteologiska material bestående huvudsakligen av ben, keramik och flinta samt dess gravfält. Av gravfälten är Ajvide det mest utförligt undersökta.

Ajvide, som ligger beläget strax innanför Karlsöarna, har använts under närmare 1000 år och genom identifiering och detaljanalys av olika aktivitetsytor har förändringar i praktiker och platsens användande kunnat spåras. Analyserna har till stor del fokuserat på djurbensmaterialet. Bland annat artfördelning, ålder, fördelning av kroppsdelar och fragmentering. Dessa har analyserats i GIS (Geografiskt informationssystem) där en mängd spridningskartor och statistiska analyser har påvisat skillnader och likheter i benmaterialet mellan olika aktivitetsytor.

Ben, keramik och flinta

Benmaterialet har även sammankopplats med det övriga arkeologiska materialet, bland annat artefakter, keramik och flinta, samt anläggningar som exempelvis stolphål, härdar och mörkfärgningar. För att skapa en förståelse för tidslinjen kopplad till dessa förändringar har även kol-14 dateringar utförts kopplade till relevanta aktivitetsytor.

Den förändring som varit känd länge på Ajvide är en gradvis övergång i djurbensmaterialet. I de äldsta lagren är säl och fisk vanligast förekommande, men över tid så blir svin den vanligaste arten bland djurbensmaterialet. Med denna förändring som utgångspunkt har det varit möjligt att identifiera mer distinkta skiften i användningen av platsen. Den största av dessa kan ses kring 2900 f.kr då det sker en temporär höjning av havsnivån. Denna höjning innebär att landskapet förändras och den ö som tidigare varit lokaliserad strax sydväst om Ajvide, kopplas samman med fastlandet. I samband med denna förändring börjar gravar framträda, Ajvide har förändrats från en jaktstation till en gravplats.

Nya djur och gravritualer

Nya djurarter, som hund, räv och igelkott börjar även framträda i benmaterialet. Dessa förändringar leder till att nya aktivitetsytor tillkommer som kan direkt kopplas till gravritualer, de så kallade ”svarta ytorna”. Dessa ytor är distinkt annorlunda från övriga ytor och innehåller stora mängder både ben och övrigt arkeologiskt material och kan kopplas till produktion av gravartefakter. Genom identifiering av förändringar som denna har en helhetsbild över utveckling på Ajvide kunnat skapas, något som tidigare inte funnits.

Platser som Ajvide har ofta diskuterats som en lång förhållandevis enformig aktivitet. Den mängd av olika aktivitetsytor och det stora skiftet som kan ses 2900 f.kr på Ajvide pekar på att gropkeramiska lokaler kan vara långt mer komplexa än de ofta ger sken av.

Linda Koffmar