Påsköns historia kan lära oss om hållbarhet

Turismen har exploderat på Påskön de senaste tjugo åren. Något som både lett till ekonomisk vinning – och stora ingrepp i öns miljö. Nu studerar forskare från Uppsala hur historien kan lära oss att bygga hållbarare samhälle – både på Påskön och i andra delar av världen.

Världsarvet Påskön utanför Chiles kust är en ö i Fårös storlek med bara några tusen invånare. Ön lockar stora mängder turister på grund av nationalparken och sina monumentala och världsberömda stenstatyer som bistert blickar ut över ön. Men turismen som har ökat exponentiellt på ön de senaste tjugo åren, har haft sitt pris. Nedskräpning av framför allt plast är ett stort problem.

– På 1980-talet när jag var där var sandstranden vit och där var nästan inget folk. När jag kom tillbaka i början av 00-talet tyckte jag att sanden såg blå ut och när jag tittade närmare såg jag att det berodde på små, små plastbitar som sköljs in via havet från jordens alla hörn, säger Helene Martinsson-Wallin, professor i arkeologi vid institutionen för arkeologi och antik historia vid Uppsala universitet.

Stora förändringar i miljön

Den lilla polynesiska ön utanför Chiles kust har även historiskt genomgått stora förändringar i miljön. Kraftig skogsavverkning av öns egen befolkning från 1300-talet ledde till avskogning, utarmad jord och flera naturkatastrofer. Men urbefolkningen utvecklade nya odlingsmetoder och överlevde.

I ett samarbete mellan Uppsala universitet, Chile och urfolket Rapanuier, undersöker nu forskare som Helene Martinsson-Wallin hur man kan förena turistindustrin med hållbarhetsfokus, och hur man kan lära av historiens misstag för att nå dit.

– Om man hårdrar det har inga samhällen varit hållbara men nu står vi inför en global kris och behöver lära oss av historien för att inte begå samma misstag en gång till, säger hon.

– Jag vill förstå de historiska processer som lett till att människor har förändrat landskap och kulturer och hur vi identifierar oss genom dem. I dag har vi kommit till en tidsperiod, antropocen, där människorna dikterar villkoren och då har jag som humanist ett långt tidsperspektiv på hur vi människor har agerat, i nutidsdiskussionen om hållbarhetsfrågor.

Omkring 100 000 turister per år

I slutet av 1980-talet besökte enligt Helene Martinsson-Wallin omkring 2 000 turister per år den geografiskt sett isolerade ön. I dag ligger siffran på omkring 100 000 per år och ökar hela tiden. Å ena sidan har turismen blivit öns huvudnäring. De flesta i befolkningen livnär sig på turismen på något sätt och många har blivit rika. Å andra sidan har samma turism inneburit stora påfrestningar på såväl miljön som på samhället i stort.

– Påsköborna själva har börjat bli mer medvetna om miljöförstöringen och vill nu se ett tak för turismen och även utbildning i respekt för natur och människor och hur allt hänger samman. Man behöver se det ur ett holistiskt perspektiv, se sammanhangen mellan de enskilda delarna. Så vi tittar mycket på hur de lokala förändringsprocesserna ser ut, säger Helene Martinsson-Wallin.

Spänningar mellan chilenare och urfolk

Men det handlar också om social hållbarhet. Den ökade strömmen av folk till ön som bara har en riktig tätort, har lett till spänningar mellan chilenare och urfolket rapanuier på ön och förändrad dynamik mellan bofasta och tillfälliga besökare.

Att med allt detta sammantaget bygga ett fungerande normalt samhälle är en utmaning. Genom olika intervjuprojekt studerar Helene Martinsson-Wallin och hennes kollegor hur urfolkets identitet och kulturella arv kan möta turismen.

– Nu ska vi lyfta fram dessa frågor och genom lagar och policies få en holistisk bild av de olika faktorerna och hur de påverkar varandra. För att visa: detta händer och det här kan vi göra, säger Helene Martinsson-Wallin.

Samarbete viktigt för förändring

Samarbeten och kunskapsutbyten mellan länder är en viktig väg mot förändring och för att kunna förena hållbarhet med besök på ön, menar Helena Martinsson-Wallin.

– Här behöver man både arbeta med hållbar destinationsutveckling, det vill säga vad vi gör för att hantera vattenresurser, skräp och antal turister som kommer till ön – att utveckla en långsam sorts turism; men också att medvetandegöra både lokalbefolkning och turister, att påvisa hur de kan bidra genom att använda resurserna som finns på ett hållbart sätt.

– De bästa förvaltarna är de som bor där, för de vill ju både ha välfärd och en bra miljö.

Hur kan dessa kunskaper användas för liknande situationer globalt?
– På Nya Zeeland där urfolket är maorierna och är polynesier liksom Påsköborna, använder man sig av nedärvda traditioner för att utbilda sig i att ta hand om sitt arv. Och det finns hopp om förändring, till exempel i hur man på Påskön har börjat återplantera skog. Nu går lokalbefolkningen i bräschen för att ön ska bli hållbar.

Anna Hedlund