Molnens namn viktig del av universitetets historia

Boken "Molnspanare – en meteorologisk historia" berättar om framväxten av meteorologin som vetenskapligt ämne. Bland annat kan man läsa om hur molnens latinska namn och klassificering beslutades på en konferens i Universitetshuset i Uppsala. Det var namn som Cirro-cumulus och Nimbus.

I boken "Molnspanare– en meteorologisk historia" berättar Gösta Arvastson, professor emeritus i etnologi vid institutionen för kulturantropologi och etnologi, den spännande historien om framväxten av meterologi som ett vetenskapligt ämne och Uppsala universitets roll i framväxten

– Det var en händelse som förde mig till molnen som vetenskapsområde. Jag hade läst engelsmannen Richard Hamblyns bok "Molnens idéhistoria, hur skyarna fick sina namn" och med hans kommentarer förstått vilken roll som Uppsala universitet spelade för utvecklingen av världsmetrologin under senare delen av 1800-talet.

Samarbete nyckel till framgång

Boken tar avstamp i en vetenskaplig konferens i Uppsala augusti 1894. Initiativet till konferensen kom från Hugo Hildebrand Hildebrandsson, professor i meteorologi vid Uppsala universitetet. Den viktigaste punkten på konferensen var molnens klassificering och deras latinska namn.

– Meteorologin fick en särskild betydelse på 1800-talet. Hildebrandsson var en av dem som med stor övertygelse insåg samarbetsformernas betydelse mellan länderna och utvecklade den internationella meteorologin.

Vid tiden för konferensen var den förhärskande tanken att molnen var nationella, det vill säga att molnens utseende varierar efter landskapet och nationerna och det fanns olika förslag på klassificering och namnsättning av molnen.

– Det betydde att varje land försökte lösa sina egna problem. De hade sina egna matematiker, meteorologer och astronomer, som arbetade för införandet av en trovärdig meteorologi med observatorier och rapportörer med siktet inställt på tillförlitliga prognoser. Dessa experter trodde länge, fortfarande på åttiotalet, att varje land hade sina egna molnslag. Men separatismens tankar gick snart i graven. Det började bli viktigt att dela informationen med andra om vad som utspelade sig i lufthavet.

Samma molntyper över hela världen

1873 bildas därför den internationella meteorologiska kommittén i Wien.

– Bildandet var en stor framgång för Hildebrandsson. Han tog på sig en ledande roll när det gällde fotografering av molnen. Flera hundra a dessa molnfotografier finns fortfarande kvar i arkiven. Uppsalaforskarna låg steget före. Nu var det lättare att träffas och deltagarna samlades sedan med täta mellanrum för att dryfta vetenskapliga frågor.

1886 hade Hildebrandsson och Ralph Abercromby, The Royal Meteorological Society i London, under ett möte i Uppsala blivit övertygade om att molnen var likadana över hela världen. Abercromby hade gjort två resor runt jorden för att fotografera moln.

Konferensen i Uppsala

Slutligen var tiden mogen för att komma överens om en gemensam klassificering och namngivning av molnen.

– Under några augustidagar 1894 samlades världens ledande metereologiska expertis till en konferens vid Uppsala universitet under ledning av professor Hugo Hildebrandsson.

Forskarna hade tagit med sig molnbilder till konferensen och en utställning med trehundra molnbilder gjordes i universitetshuset. Molnbilderna visade hur molnen såg ut i deltagarnas hemländer.

Hildebrandsson hade tidigare tagit fram ett förslag till klassificering och namn på molnen utifrån tio grundformer, eller molnsläkten, för molnen. I förslaget placerades molnen i olika familjer och släkten efter förebild från Carl von Linné. Han presenterade sitt förslag till klassificering 1891 i en molnatlas framtagen i Uppsala.

– Hans atlas mottogs med stort jubel vid en konferens i München 1891.

Namnen gäller än idag

Efter omröstning antog konferensen 1894 Hildebrandssons förslag till molnklassificering.

– Den svenska meteorologin stod på höjden av internationellt anseende. Sällan hade den varit så omtalad utomlands, möjligen med undantag för Celcius och genomslaget för den svenska termometerskalan under 1700-talet. Konferensen utmynnade i en internationell regel, att molnens latinska namn skulle gälla överallt i hela världen. Namnen blev bestående och gäller fortfarande.

Två år efter Uppsalakonferensen kom den första officiella internationella molnatlasen ut redigerad av Hildebrandsson och Léon Teisserenc de Bort, höghöjdsforskare från Frankrike. Den meteorologiska världsorganisationen ger än idag ut en internationell molnatlas.

– Hildebrandsson hade stor betydelse som ämnesbyggare. Han tillhörde de ledande meteorologerna på det internationella fältet under 1800 talets senare decennier. Som ordförande för den internationella molnkommissionen bidrog han till samarbetet mellan länderna och han utvecklade den första molnatlasen i världen med hjälp av två svenska kvinnliga konstnärer och några tyska forskare.

Anders Berndt