Ny forskning ger nytt ljus på Erik den heliges liv

Legenden berättar om en helgonkung som dog en dramatisk död i strid utanför kyrkan där han firat mässa. Men vad kan modern forskning berätta om de ben som tillskrivs honom? Ett forskningssamarbete som letts från Uppsala universitet kan nu berätta mer om Erik den heliges hälsa, hur han såg ut, var han bodde och hur det gick till när han slutligen dödades.

Inga samtida källor nämnde Erik Jedvardsson, Sveriges konung och senare helgon. Den enda berättelsen om hans liv finns i helgonlegenden vars bevarade form är skriven på 1290-talet. Det är känt att sådana legender ofta är otillförlitliga. Erikslegenden är dock baserad på en längre legend som har försvunnit och denna längre legend kan ha varit mycket äldre.

Den bevarade legenden berättar att Erik valdes till kung och regerade rättvist, var en hängiven kristen, ledde ett korståg till Finland och stöttade kyrkan. Han dödades år 1160, under sitt tionde regeringsår, av en dansk tronpretendent. Hans kvarlevor har vilat i ett relikskrin sedan 1257.

En grundlig undersökning av benen i relikskrinet gjordes 1946 men utvecklingen av nya undersökningsmetoder motiverade en ny undersökning 2014. Den 23 april 2014 öppnades relikskrinet vid en ceremoni i domkyrkan. Därefter påbörjade forskare från flera olika fält undersökningar av benen i jakt på ny kunskap om den medeltida kungen. Nu presenteras de första resultaten från undersökningarna.

- Det tvärvetenskapliga samarbetet mellan olika discipliner i arbetet med Erik den heliges skeletala lämningar ger stor information om hans hälsa (ortopeder och röntgenläkare), släktskap (aDNA analys), konsumtion (isotopanalys) och hans död (rättsmedicin), säger projektledare Sabine Sten, professor i osteoarkeologi, institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet Campus Gotland.

I relikskrinet finns 23 ben som till synes tillhör samma individ. I skrinet ligger också ett skenben som inte hör dit. Kol-14-värdena som uppmätts för benen är förenliga med ett dödsfall omkring år 1160. Den osteologiska analysen visar att benen tillhör en man som var 35-40 år gammal och 171 cm lång. När han dog hade han alla tänder i överkäken kvar.

Undersökningar av benen med hjälp av datortomografi på Akademiska sjukhuset i Uppsala visade inga skönjbara medicinska åkommor. DXA- och pQCT-mätningar på samma sjukhus visade att Erik inte led av benskörhet. Tvärt om hade han en bentäthet som låg 25 procent över dagens unga vuxna. Erik den helige var välnärd, var kraftigt bygd och fick rikligt med motion.

Den genomförda isotopanalysen visar på en diet som var rik på insjöfisk, vilket indikerar att kungen hörsammade kyrkans regler kring fasta, det vill säga dagar då det var förbjudet att äta kött. Analysen visar också att han under sina sista tio år inte levde i Uppsalaregionen, som förväntat, utan troligare i Västergötland. Dessa slutsatser ska dock betraktas som mycket preliminära eftersom det ännu finns få andra undersökningar att jämföra värdena med.

I samband med att relikskrinet öppnades togs även prover för DNA-analys. Förhoppningen är att få resultat som ger ny kunskap om frågor om släktskap. Denna analys är ännu inte klar och förväntas dröja ytterligare ett år. Forskarna kan dock berätta att de har lyckats få fram DNA-information ur proverna.

Skallen i relikskrinet bär spår efter en eller två läkta skador som kan ha uppkommit efter våld med vapen. Legenden säger att Erik ledde ett korståg till Finland och skadorna skulle kunna ha uppkommit då.

Legenden berättar att kungen under sitt sista slag blev omringad av fiender och när han föll till marken sårades han om och om igen tills han var nästintill död. Därefter hånades han och fick slutligen huvudet avhugget. De bevarade benen har minst nio märken efter hugg som uppkommit i samband med döden. Sju av dessa sitter på benen. Inga skador har hittats på revbenen eller det bevarade armbenet, vilket förmodligen betyder att kungen bar ringbrynja men hade mindre skyddade ben. Båda skenbenen har skador som tillfogats från fötterna och uppåt, vilket tyder på att kungen låg på magen.

En av halskotorna har huggits av, vilket inte kunde ha gjorts utan att ta av ringbrynjan. Alltså kunde detta inte ha gjorts i strid. Detta bekräftar att det var ett mellanspel, beskrivet som hånandet i legenden, mellan slaget och halshuggningen. De dokumenterade skadorna motsäger inte på någon punkt förloppet av striden så som den nedtecknats i den mycket senare legenden.

Forskningsresultaten presenteras i en kommande artikel i tidskriften Fornvännen.

Lyssna på forskarna som berättar om forskningsresultaten

Linda Koffmar