Rasismen i dagens Sverige

För att förstå den växande rasismen i dagens Sverige krävs samarbete mellan forskare i olika discipliner. Det är tanken bakom nya Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet, med de vetenskapliga ledarna Mattias Gardell, professor i jämförande religionsvetenskap och Irene Molina, professor i kulturgeografi.

Sex fakulteter står bakom satsningen – som är efterlängtad bland rasismforskare inte bara i Uppsala utan i hela Sverige. Hösten 2016 hölls en första nationell konferens på temat: Vad är rasismforskning och vilka utmaningar står vi inför?

– Att samla rasismforskare vid ett centrum är unikt inte bara i Sverige utan i världen, säger Mattias Gardell, som är en av de vetenskapliga ledarna.

Han är professor i jämförande religionsvetenskap och forskar bland annat om islamofobi, fascism och hatbrott. Den andra vetenskapliga ledaren är Irene Molina, professor i kulturgeografi. Hon forskar om bostäder och segregation, samt strukturell, institutionell och vardagsrasism, vid Institutet för bostadsforskning (IBF).

De har olika ingångar till ämnet, men gemensamma erfarenheter – till exempel av svårigheterna att få anslag till forskning.

– Det har varit ganska svårt att få forskningsmedel för projekt som explicit har använt sig av begreppet rasism som analytiskt begrepp om det har rört fenomen i Sverige i vår samtid. Det har fungerat om det handlar om rasbiologi eller apartheid i Sydafrika eller Sydstaterna i USA. Man tids- och platsfäster rasism som vore det ett fenomen som kan hägnas in och befinner sig på betryggande avstånd från oss i tid och rum, konstaterar Mattias Gardell.

– Samtidigt har det växt fram en ny generation mycket skickliga rasismforskare som ofta har varit isolerade på sina olika institutioner runt om i landet men som har hållit sig á jour med den internationella forskningsutvecklingen.

Han jämför med utvecklingen inom genusvetenskap, där det också tog tid innan ämnet etablerade sig i Sverige. Först när man började starta centrumbildningar och begreppet ”genus” myntades av Yvonne Hirdman på 80-talet tog genusforskningen fart, även då inspirerad av internationella teorier.

Irene Molina betonar att det behövs forskning med särskilt fokus på svenska förhållanden och hur rasismen yttrar sig i Sverige.

– För inte så länge sen var det fortfarande så att man bemöttes med skepsis som rasismforskare. Det har hänt enormt mycket, men samtidigt som det finns en större medvetenhet om att rasism finns och är ett problem som måste åtgärdas, ser vi att rasism har normaliserats och expanderat. För varje dag blir den mer institutionaliserad, offentlig, mer vågad och vinner terräng.

Fram till år 1945 är rasismen i Sverige ganska välutforskad. Till exempel vet vi mycket om rasbiologin som hade sitt centrum i Uppsala under åren 1921–1936, vid Statens institut för rasbiologi. Den svenska rasismen under andra världskriget är också väl känd, men det finns betydligt mindre forskning om situationen efter kriget.

– Man har haft nån sorts idé att rasism tillhör det förgångna och kommer att få mindre och mindre betydelse. Nu börjar vi inse att så inte är fallet, utan tvärtom verkar rasismen vara inbäddad i våra samhällen. Hur kommer det sig? Det här måste vi ta på allvar och undersöka, säger Mattias Gardell.

Ett av rasismforskarnas viktigaste budskap är att rasism inte bara handlar om personlig etik och moral utan tar sig rent strukturella uttryck – till exempel i hur personer bemöts på arbetsmarknaden, inom vård och skola och på bostadsmarknaden.

En undersökning från 2014 visar till exempel att det bland invånarna i Göteborg skiljer nio år i förväntad medellivslängd mellan en man född och uppvuxen i förorten Bergsjön, där många minoritetssvenska medborgare bor, och en man som är född i rika och välbärgade Långedrag, där de flesta invånare är vita majoritetssvenskar. En spårvagnsresa mellan dessa två stationer tar bara 50 minuter med spårvagnen men det är olika världar.

– Det betyder att tillhör du en rasifierad underklass idag så kommer du leva lika länge som i Vietnam. Medan den som tillhör en vit, välmående befolkning kommer att leva lika länge som i Monaco. Vi har skapat en sorts reflektion av den globala snedfördelningen i möjligheten att leva ett gott liv, vilket skapar spänningar och frustrationer, säger Mattias Gardell.

Krocken blir stor mellan den verklighet många möter och bilden av Sverige som ett av världens mest toleranta länder. Det är bland annat denna verklighet som forskarna vill beskriva och förstå.

– Det handlar om materiella villkor för människor i deras vardag. Det är inte bara den här aggressiva, hotfulla och våldsamma rasismen som påverkar människors liv utan även den strukturella rasismen som är inbyggd i institutionerna. Den påverkar människor i dagens Sverige så att de får sämre hälsa, dåliga tänder eller att barnen inte har tillräckligt varma kläder. Rasismen handlar också om materiella saker och är inte bara en fråga om åsikter, säger Irene Molina.

Men beror verkligen alla dessa problem på rasism? Finns det inte andra viktiga faktorer bakom till exempel arbetslöshet? Jo, rasism bör inte ses isolerat, utan i samspel med klass och kön. Forskarna kommer därför att studera rasism ur flera olika perspektiv – till exempel rasism med fokus på genusfrågor eller klassfrågor.

Ett annat viktigt perspektiv är urfolksperspektivet, till exempel forskning om samernas situation i Sverige.

– Vi har ambitionen att bidra till teoriutvecklingen och ta fram nya metoder som är lämpliga för att studera rasistiska företeelser. För oss är det mångvetenskapliga samarbetet en nyckel. Vi vill gärna att forskare som arbetar med såväl kvantitativa som kvalitativa metoder ska känna sig välkomna. Den utveckling vi vill komma åt behöver båda perspektiven, säger Irene Molina.

Verksamheten är redan i gång med högre seminarier en gång i månaden och nästa höst planeras en ny konferens på temat Rasism och välfärd. På e-postlistan finns 150 personer och runt 25 brukar komma till seminarierna, berättar föreståndaren Anna-Sara Lind, som är docent i offentlig rätt.

– Det finns ett mervärde i att samla folk och ge ytterligare en mötesplats för mångvetenskaplig forskning. Vi ska vara öppna, inkluderande och stärka forskare i hela Sverige. Jag hoppas också att vi kan föra en dialog med det offentliga Sverige. Så mycket är i gungning nu och det finns inga snabba lösningar.

---

Fakta

• Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CemFor) invigdes den 3 mars 2017. Knutet till centrum är ett vetenskapligt råd med flera internationellt kända rasismforskare.
• Den 15 september invigs CemFor:s nya lokaler med en halvdag av tal, miniföreläsningar och musikinslag i den nybyggda humanistiska teatern i Engelska parken.
• Här ges högre seminarium en gång i månaden och en årlig konferens, nästa gång med tema Rasism och välfärd 11–13 oktober 2017.

Skillnader i livslängd
I Långedrag lever män tills de är 83 år gamla och kvinnorna kan förvänta sig att fylla 85. I Bergsjön är medellivslängden 74 år för män och 79 för kvinnor. Nio års skillnad för män, sex för kvinnor, visar rapporten Skillnader i livsvillkor och hälsa i Göteborg (2014), en kartläggning som gjorts av Göteborgs stad.

Statens institut för rasbiologi
År 1921 inrättades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, med professor Herman Lundborg som chef. Forskarna bedrev studier av olika befolkningsgrupper och kartlade det biologiska arvets betydelse för sjukdomar och ärftlighet – men även brottslighet, vanart, alkoholism och sinnessjukdom. Efter att Herman Lundborg pensionerats 1936 förändrades synen på rasbiologin. År 1958 bytte institutet namn till Institutionen för medicinsk genetik och knöts till universitet.

 

Annica Hulth

6 mars 2017